Anknytningsteori och trygga barn

Att knyta an är att överleva

När ett barn föds kan det inte klara sig på egen hand. Det lilla knytet är helt beroende av att en vuxen känner omsorg och vill ta hand om det. För att en bebis ska känna sig trygg behöver den närhet, kärlek och någon som ser till de basala behoven av sömn, mat och värme. Så fort det lilla barnet är fött gör det allt för att kicka igång förälderns omsorgssystem, det är helt enkelt en överlevnadsinstinkt. Om barnet upplever sig vara i fara eller känner sig övergivet, söker det omedelbart närhet och skydd. Genom att bland annat gråta eller skrika ser barnet till att omsorgspersonen uppfattar och reagerar på signalerna och på så vis växer anknytningsrelationen mellan dem fram.

Vem kan barnet knyta an till?

Varken kön eller biologiskt släktskap spelar någon som helst roll för att barnet ska kunna knyta an till en person. Barn kan också knyta an till flera – föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och förskolepersonal - men inte alltför många. Anknytningsrelationer växer fram när en omsorgsperson och barn tillbringar mycket tid tillsammans. Det gör att det blir svårt att utveckla anknytningsrelationer om personerna runt barnet ofta byts ut - att bygga en relation med någon man inte träffar så ofta är inte lätt. Sen kan såklart relationer förändras över tid och även kvalitén på anknytningen kan ändras. Barn kan även ha olika slags anknytning till olika personer. Har en förälder varit frånvarande eller mått dåligt en längre period så kan barnet ibland vara mer otrygga med den föräldern - vilket är helt naturligt. Men med stöd och hjälp går det att förbättra relationen och anknytningen.

Trygg och otrygg anknytning

I forskningen har man kunnat se att det finns olika sätt för barn att knyta an, där trygg och otrygg är de vanligaste. Det sättet som man kallar för trygg anknytning är lite mer fördelaktigt senare i livet när det gäller andra relationer och hur man mår i allmänhet. En trygg anknytning innebär att barnet förväntar sig att omsorgspersonen kommer att vara tillgänglig när det behövs. Man brukar säga att ungefär två tredjedelar av alla barn utvecklar ett tryggt anknytningsmönster till sin omsorgsperson. Otrygg anknytning innebär däremot att barnet förväntar sig att omsorgspersonen kommer att vara mer otillgänglig på olika sätt. Anledningen till att barn utvecklar olika varianter av otrygga anknytningsmönster kan bero på en mängd saker. Inte bara omsorgspersonens lyhördhet och tillgänglighet spelar in, utan också barnets egen personlighet och de omständigheter som finns kring familjen i livet.
Sen kan man ju heller inte säga hur ett barn kommer må eller hur det kommer gå senare i livet utifrån vilket anknytningsmönster hen haft. Det finns många andra omständigheter som skolgång, vänskapsrelationer, traumatiska händelser, ekonomisk utsatthet, slumpmässiga händelser och så vidare som påverkar mer. Men enkelt sett man kan säga att en trygg anknytning är en skyddsfaktor och otrygg anknytning en riskfaktor.
Men det är komplext. Det vi med säkerhet vet är att ett tryggt anknytningsmönster är skönare och lugnare för barnet i stunden, eftersom det innebär att det lilla barnet kan förvänta sig omsorg och skydd och kan bli lugn när det får det. Bebisen kan visa sina behov tydligt och blir därför lättare tillfredsställd än ett barn med otryggt anknytningsmönster som kan vara svårare att förstå ibland. Ett tryggt anknytningsmönster gör att barnet ofta har lägre grad av stress och kan slappna av lättare.

Desorganiserad anknytning

Du kanske känner igen begreppet desorganiserad anknytning? Det innebär att det inte finns något förutsägbart mönster utan att barnet istället försöker få skydd och hjälp från omsorgspersonen genom oförutsägbara och motstridiga beteenden. Det är ofta väldigt jobbigt och när ett barn visar en sån anknytning behöver hjälp ges till hela familjen. Genom till exempel BUP eller socialtjänst kan man få stöd och behandling.
Att en desorganiserad anknytning utvecklas beror på många olika faktorer där en kan vara att barnet har skrämts av sin omsorgsperson på något vis, som exempelvis vanvård eller våld. Men det kan också handla om svårigheter hos barnet som gör att anknytningen påverkas - man kan alltså inte alltid säga att desorganiserad anknytning beror på att omsorgspersonen behandlat barnet dåligt.

Trygga barn

Västvärldens experter på barnuppfostran pratade länge om vikten av att barnet utvecklade ”självständighet”. Det var viktigt att bebisar skulle sova i egen säng, att gråt och skrik inte självklart skulle ”belönas” med tröst, och att barnen helst skulle lära sig snabbt att leka i grupp på förskolan. Den mer moderna anknytningsteorin utgår istället från att barnets självständighet bör byggas på grunden av en trygg anknytning. Idag menar de flesta barnpsykologer att det är bättre att vara lyhörd för det specifika barnets behov än att tvinga fram självständighet. Små barn inte kan bli ”bortskämda” när det kommer till närhet och kärlek och man vet att barn är väldigt olika gällande hur självständiga de trivs med att vara.

Under sin första tid lär sig barnet att känna en basal tillit till sina omsorgspersoner, det lär sig hur det egna beteendet påverkar omgivningen och vilka svar signalerna får. Ett gråtande spädbarn som tröstas får upplevelsen av att det går att få omsorg och trygghet i världen. Skulle en omsorgsperson konsekvent inte bryr sig om barnets signaler, eller alltid reagerar oförutsägbart, så kan känslan av trygghet påverkas. Ännu värre är det givetvis om den person som ska stå för tryggheten även utsätter barnet för vredesutbrott eller misshandel. Finns det ingen annan till hands kommer barnet ändå tvingas söka närhet och skydd hos den som även utgör ett hot och en sådan relation kan ge barnet stora problem med att känna tillit långt senare i livet.

Separationer från omsorgspersoner

Att reagera på separationer är helt naturlig för små barn. De brukar börja utveckla en känslighet för separationer när de är ungefär 6-8 månader men känsligheten kan vara stark under flera år för vissa. Även om det är jobbigt så är det för det mesta inte skadligt för barn att skiljas från sina omsorgspersoner i kortare perioder, så länge det finns en annan trygg miljö kring barnet som kan möta dess behov av omsorg och kontakt. Det finns inga vetenskapliga belägg för att ett barns anknytning skulle ta skada av att till exempel att börja förskolan tidigt eller att bo växelvis hos två föräldrar. Men vi vet att det är mycket stressande och påfrestande för ett litet barn att ha alltför långa separationer från sina omsorgspersoner, och om miljön där barnet vistas inte är tillräckligt trygg. Sen är det ju olika från barn till barn vad som är en för lång separation och vilken miljö de behöver för att känna sig trygga. Därför är det viktigt att fundera igenom vad som verkar fungera för just ditt eget barn och att lyssna lite extra på barnets signaler när det gäller separationer.

Barns olikheter

Att barn reagerar högst individuellt redan tidigt i livet är något som de flesta flerbarnsföräldrar brukar kunna intyga. Små barn är redan från början olika, precis som vi är senare i livet. Vad som gör ett barn oroligt, ledsen eller arg kan vara helt okej för ett annat, på samma sätt som det är olika i hur de låter sig tröstas. Så de där goda råden från vänner om hur man nattar barn eller får dem att trivas i barnvagnen kanske inte alls funkar för er bebis.
Olika barn behöver olika - vissa barn behöver mer bekräftelse än andra, vilket absolut kan vara rejält tröttande i perioder. Men glöm inte att du förmodligen är den som har de bästa förutsättningarna att erbjuda barnet vad det behöver mest.

När det är svårt att tillmötesgå barnets behov

Ibland kan man som nybliven förälder hamna i en situation som gör att man får svårt att knyta an till sitt barn. Det kan handla om att man mår psykiskt eller fysiskt dåligt, eller att något har hänt i livet som kräver så mycket fokus att relationen till den lilla blir lidande. Om det blir så är det viktigt att hitta någon att prata med – det kan vara en eventuell partner, vänner, sjuksköterskan på BVC eller en psykolog. Att få stöd av andra med det som är svårt kan även hjälpa till i relationen med barnet. Och för den lilla bebisen är det ju viktigt att få knyta an och att kunna få slappna av i relationen. Så att söka hjälp är därför både bra för föräldern och för barnet.

Hur gör man för att ge sitt barn en trygg anknytning?

Denna fråga kan man ibland bli rätt så upptagen av som förälder, alla vill ju sitt barns bästa och man kan bli stressad av att inte veta om det man gör är tillräckligt bra, eller om barnet kommer att lida av det i framtiden. Det är funderingar som de flesta småbarnsföräldrar sitter med - vilket absolut inte är konstigt eftersom det ju ingår i föräldraskapet att tvivla på sig själv och oroa sig över sitt barn.

Men när det gäller anknytning så kan man som förälder ofta slappna av mycket mer än man tror! Barnet knyter an till den eller dem som tar hand om det alldeles automatiskt och anknytningsprocessen är ingen lättrubbad process som man kan ”förstöra” genom enstaka händelser eller en dålig period ibland när man inte är helt på topp. Genom att bara vara med sitt barn så ger de flesta föräldrar alldeles tillräckligt med tröst, skydd, stöd och känslomässig närvaro för att barnet ska kunna känna att hen litar på att föräldern finns där i vått och torrt för att tillgodose behov och hjälpa till tillräckligt mycket för att barnet ska kunna slappna av och känna sig trygg.

Ibland kan det nästan göra mer skada än nytta om en förälder fokuserar för mycket på att barnet ska utveckla en trygg anknytning – en orolig och stressad förälder är inte kul för varken barnet eller föräldern. Fokusera i stället på att ha en härlig tid ihop med ditt lilla barn, där ni båda kan njuta av varandra och livet tillsammans!

Faktagranskad av Tova Winbladh, legitimerad psykolog