Förlossningsdepression

Ungefär en av tio kvinnor drabbas i någon form av det som vi kallar förlossningsdepression, eller postpartumdepression (PPD) som det egentligen heter. Namnet förlossningsdepression är lite missvisande, det handlar nämligen mindre om själva förlossningen och mer om tiden efter födseln och omställningen till nya livet. En dramatisk eller traumatisk förlossning kan definitivt vara en starkt bidragande faktor till dåligt psykiskt mående under spädbarnstiden, men man behöver inte ha genomgått en förlossning för att utveckla en depression. Även adoptivföräldrar och medföräldrar till en som fött barn kan hamna i en depression när de är nyblivna föräldrar.

Här får du lära dig mer om hur symptomen ser ut, hur depressionen kan behandlas och hur du kan skilja det från baby blues.

Hur ser symptomen ut?

En nedstämdhet efter förlossningen känner de allra flesta av, det kallas baby blues, eller tredagarsgråt eftersom den kommer ungefär tre dagar efter förlossningen. En baby blues ska ha gått över inom två veckor. Har du däremot en nedstämdhet som inte går över, utan snarare blir sämre för varje dag som går, så kan det röra sig om en depression, och det behöver man hjälpa med att behandla. Vanliga symptom är att:

• sakna energi och tappa intresset för allt som händer omkring en.
• ha svårt att känna glädje för något, även sådant som man förut tyckte om.
• känsla av att inte orka ta hand om sig själv eller barnet.
• ha svårt att somna, sova dåligt/oroligt och vakna tidigt.
• tröstäta stora delar av tiden eller tappa aptiten helt.
• känna skuldkänslor eller hopplöshet.
• ha återkommande panik, känna mycket ilska eller ha ångest.
• vara rädd för att skada barnet eller sig själv.
• tycka det är jobbigt att träffa andra, både nära och kära.
• känna att ens dåliga mående är konstant eller går åt fel håll för varje dag som går.

Det här är bara några symptom, de kan se väldigt olika ut från person till person och kan även drabba en med olika mycket styrka. Sen är det ju såklart så att vissa symptom, som enorm trötthet, osäkerhet och kanske till och med en känsla av otillräcklighet, kan ju handla om att du är nybliven förälder. Det är inte alltid lätt att avgöra vad som är normalt och hur man ska känna när kroppen och alla känslorna är upp och ner. Men om du känner att det bara blir värre för varje dag som går, kanske sjunker längre ner i hopplöshet eller till och med får svårt att hantera vardagen så ska du prata med MVC, BVC eller vårdcentralen för att få hjälp. Det är också bra att känna till att känslan av skuld och skam är en del av sjukdomsbilden, men det är inget skamligt med att få en depression som nybliven förälder.

En väldigt liten grupp drabbas också av det som kallas förlossningspsykos, vilket inte ska förväxlas med en depression. En psykos kommer oftast mellan två veckor och tre månader efter födseln. Det kan yttra sig som att man får vanföreställningar, hör röster/ljud som inte finns och kan bli svår att få kontakt med. Det är ett allvarligt tillstånd som kräver akutvård.

Test för depression efter att man har fått barn

Hos BVC brukar man, ungefär två månader efter förlossningen, få göra ett test för att hitta eventuella tecken på depression. EPDS (Edinburgh Postnatal Depression Scale) som testet heter, är egentligen ett formulär man fyller i där man får skatta sitt mående i ett antal olika frågor. Testet är inget man tolkar själv utan en läkare eller psykolog ställer sedan diagnosen baserat på svaren. Ju sannare man försöker vara mot sig själv på testet, desto större chans till snabb hjälp. När ens mående krockar med de förväntningar man har på sig själv (eller de man tror att andra har på en) finns det alltid en risk att man skarvar lite, att man kanske svarar att man mår bättre än man faktiskt gör innerst inne. Det är en helt naturlig reaktion men det kan göra att man inte fångas upp på samma sätt. Om det är så att du eller din partner inte mår bra så ska du heller inte vänta tills besöket på BVC utan höra av dig till dem innan.

Hur kan man behandla depression hos nyblivna föräldrar?

Det första steget kan vara att prata med någon som står en nära, kanske en partner eller vän. Att sätta ord på känslorna och på så sätt avdramatisera tillståndet är ofta skönt, och det blir också lättare för de runt omkring att hjälpa till. Sen behöver man se till att få hjälp. Det finns bra behandling, framförallt i form av samtalsterapi. Många blir förvånade över hur lite som faktiskt krävs för att bli frisk. Oftast behövs bara någon som lyssnar och kan hjälpa en att sortera i tankarna. Ju tidigare hjälp sätts in desto enklare brukar det också vara att behandla. Ibland kan det också bli bättre av en kort tids sjukskrivning och då kan någon annan, exempelvis om det finns en till förälder, behöva hjälpa till med barnet på dagarna. Ibland kan behandling med antidepressiva läkemedel också vara väldigt bra för att hjälpa en genom den kämpigaste tiden.

Vad kan jag göra själv?

Utöver att prata öppet om det, söka samtalsterapi och eventuellt få antidepressiva läkemedel kan det också vara bra att känna till att vissa åtgärder i vardagen kan göra att du mår bättre, och ofta blir det en del av behandlingen, exempelvis:

• att få hjälp med praktiska sysslor.
• frisk luft och gärna promenader.
• hålla fast vid vissa hygienrutiner, exempelvis duscha, borsta håret och byta kläder.
• sova och äta bra – ja att sova när man har en liten krabat som stör nattsömnen är kanske inte alltid så lätt, men se över vem eller vilka som kan hjälpa till. Du behöver få möjlighet att sova.
• träffa andra med viss regelbundenhet, även om det känns jobbigt. Det behöver inte vara många men kanske en nära vän eller släkting du tycker om.
• prata om hur du känner med de du har förtroende för, det är inte ditt fel att du har drabbats och det är enormt tungt att behöva bära på själv.

Det kan också vara bra att kolla upp att din sköldkörtel producerar tillräckligt med hormon, det görs med ett enkelt blodprov på en vårdcentral.

Hur länge varar en depression?

En depression av den här typen går ofta över inom några månader och de allra flesta blir faktiskt bra inom ett halvår. För en del kan den däremot bli långdragen, speciellt om man varit så ”duktig” på att dölja det för omgivningen att det bara är man själv som verkligen vet hur det står till. Men ju längre man väntar med att söka hjälp desto svårare kan det bli att behandla.

Hur länge depressionen sitter i beror alltså på en mängd olika faktorer, som hur stark den är, hur snabbt man söker hjälp och vilket stöd man i övrigt får från omgivningen, både i form av möjlighet till sömn men också att det finns någon att prata med.

Vad beror det på?

Personer som tidigare i livet har haft depressioner löper större risk att drabbas, men det går många gånger att förebygga med hjälp av samtalsterapi under graviditeten. Det finns också en lite större risk att drabbas om man haft en besvärlig graviditet och/eller förlossning, om man har ett väldigt krävande barn (och sömnbristen blir därefter) eller att man saknar stöd från omgivningen. Men det är verkligen inte hela förklaringen, ibland kan det handla om hormoner och oftast vet man inte riktigt orsaken. Sen är det ju så att småbarnstiden är en minst sagt kämpig tid med mycket känslor och lite sömn, och risken för depression är generellt sett högre så länge man har ett sådant väldigt påfrestande liv rent emotionellt.

Det är vanligt att få dåligt samvete gentemot bebisen om man varit deprimerad den första tiden efter att man fått barn, men då ska man tänka på att relationen till barnet är livslång och allt hänger verkligen inte på hur just den första tiden varit. Du ska ju vara tillsammans med ditt barn hela livet och det finns massor av chanser att reparera en tung och svår start!

Faktagranskad av Tova Winbladh, legitimerad psykolog