När barn favoriserar ena föräldern

Att barn har perioder av att föredra vilken förälder som ska lägga, trösta eller hämta på förskolan är vanligt, men också övergående. Ibland är det samma person som blir favoriserad i allt och ibland är barnet väldigt selektiv i vem som är bäst lämpad för vad. Oftast växlar det här lite fram och tillbaka under barnets uppväxt, men en del barn är extra viljestarka och kan ha en väldig bestämd uppfattning under en längre tid.

Varför favoriserar barn en förälder?

Ofta blir det så att den förälder som kan vara mest med barnet också blir den som barnet tyr sig till. Anknytningen funkar ju så att det är människorna man har nära omkring sig, och som svarar på ens behov, som man knyter an till. Att försöka dela på ansvaret och tiden med barnet redan i början är därför ett tips – men det är heller inget universalknep. Mammigheten eller pappigheten kan bli mer eller mindre tydlig ändå, kanske att barnet blir superfokuserad på den förälder som kommer hem i slutet på dagen istället för den som är hemma hela tiden.

I början när bebisen är väldigt liten så är det oftast den mest välbekanta famnen och doften som bebisen söker sig till. När barnet blir lite äldre så är det tydligare knutet till en längtan och ett behov efter personen – som en mammas roliga sätt att berätta en saga eller en pappas mjuka sätt att borsta tänderna på. Det här hänger ju ihop med att föräldrarna är olika individer och har också olika relationer till, och sätt att vara med, sina barn. En förälder kan alltså inte helt ersätta den andre eftersom de ju är olika personer. Det kanske går att relatera till sig själv i tanken på sina egna föräldrar, och den relationen man har eller hade till dem. Det betyder ju inte att den enes relation behöver vara bättre eller sämre utan bara att barnet har olika behov för stunden. Det här kan också slå över snabbt och den förälder som nyss kände sig bortvald kan nu istället bli storfavoriten.

Hur kan det kännas för föräldrarna?

Det är såklart lite olika hur man reagerar på att barnet tyr sig till ena föräldern och bara vill vara hos den. Extra jobbigt kan det ju vara om det bara är en och samma förälder som funkar till allt, från påklädning till matning, tröstning och läggning. Det kan upplevas sårande för den som inte lyckas trösta och mentalt utmattande för den som favoriseras. Att ständigt känna att man är den som gäller kan skapa en känsla av stress och att inte räcka till, samtidigt som man kan brottas med dåligt samvete för att vilja göra saker utan sitt barn.

För de föräldrar som verkligen försökt dela på tiden med bebisen kanske det blir extra jobbigt eftersom man ju verkligen har jobbat för relationen, och ändå blir det såhär. Då gäller det att hålla flera saker i huvudet samtidigt. Bara för att barnet hellre vill vara med ena föräldern, så är det inte automatiskt samma sak som att barnet gör ett aktivt val i att välja bort den andre. Men självklart kan man ändå känna sig sårad och det hjälper ofta att ta sina känslor på allvar. Prata gärna med din partner om hur du upplever det och om ni kan lägga upp en plan för att lösa det tillsammans. Försök också ha tillit till att en engagerad och närvarande förälder kommer att bli belönad, förr eller senare – och att barnets alla föräldrar är lika viktiga.

Vad kan man göra när barnet favoriserar en förälder?

Om föräldrarna själva inte upplever det som ett problem så behöver man inte göra något alls. Annars är ett generellt tips att samarbeta i föräldraskapet, alltså att inte försöka konkurrera om barnets uppmärksamhet eller att visa att man är den som klarar av en uppgift bäst (eller sämst) eftersom barnet kommer uppfatta och tro på det. För barnet kan det också bli lättare att acceptera vem som ska lägga eller vem som ska klä på om man är tydlig med att förbereda barnet i förväg på vem som kommer göra vad. Man kan också lära av varandra, om det är så att barnet verkar föredra att ni gör ett vardagsmoment på ett visst sätt – som att exempelvis sjunga en sång samtidigt som ni borstar tänderna – så kan ju den andre föräldern testa att göra samma sak för att se om det går bättre då. Ett annat sätt är att försöka skapa utrymme för att hitta olika ansvarsområden, där exempelvis en förälder tar rodret över läggning medan den andre hämtar på förskolan. På så vis kan man få en självklar stund med barnet och det kan också bli enklare för till exempel mammiga barn att acceptera att den andre föräldern alltid läser godnattsagan.

Sen brukar det oftast vara så att när man är ensam med barnet så funkar det hur bra som helst. Om det är så kan man i en övergångsperiod – för det är ju oftast vad det handlar om – försöka att maxa tiden med barnet när man är själv, läsa de där sagorna, natta och mysa ihop. Man kan också tänka på att föräldrarna tydligt visar omtanke och värme mot varandra när man är tillsammans, det kommer nämligen bebisen att uppfatta och kanske även anamma. Tänk också på att det sällan funkar att forcera fram ett förändrat beteende. Slår barnet bakut eller helt vägrar så är ett tips att backa lite för stunden och låta tiden ha sin gång eftersom man annars riskerar att det eskalerar. Man bör heller inte ge barnet dåligt samvete över att man blir ledsen eftersom barnet först och främst har rätt att få sina behov bemötta, och det finns ju inget beräknande i barnets sätt att vara utan bara en ärlig önskan om att vara med den andra föräldern just då. Det kan kännas bra för både barnet och den avvisade föräldern att sätta ord på situationen tillsammans och visa barnet att man förstår vad det känner. ”Ja du vill bara vara med mamma nu du, det förstår jag, hon som är så himla mysig! Världens mysigaste, härligaste mamma!! Men jag gillar också att vara med dig så ikväll är det mig du får vara med, vi kan längta efter mamma tillsammans kanske?”

Faktagranskad av Tova Winbladh, legitimerad psykolog