Förlossningens fyra faser
När är den igång på riktigt? Gör det ont hela tiden? Är man inte klar när bebisen är ute? I de olika förlossningsfaserna arbetar kroppen på olika sätt – här reder vi ut vad som sker, och när.
Det är klart att man som blivande förälder är nyfiken på hur lång tid ens förlossning kan tänkas ta, hur ont det kommer göra och hur det kommer vara. Tyvärr är det en omöjlighet att svara på alla dom frågorna – varje förlossning är individuell och unik. Så det är bara att lämna tidsplanen och schemat hemma och låta naturen bestämma takten. Det man med säkerhet kan veta är att förlossningen består av fyra olika faser som tillsammans resulterar i att ett nytt barn kommit till världen.
Förlossningens fyra faser
En förlossning är en process som numera delas upp i fyra olika faser beroende på i vilket skede av födelsen kroppen befinner sig i.
- Latensfasen
- Öppningsfasen
- Utdrivningsskedet
- Efterbördsskede
Det kan vara bra att veta att man som förstföderska i de flesta fall har en lite längre förlossning, då kroppen trevar sig fram för att hitta vad som känns naturligt. Har man fött barn förut så brukar kroppen veta vad den ska göra och det går oftast lite snabbare. Det är i latensfasen som den största tidsskillnaden brukar ligga - en förstföderska brukar öppna sig ungefär en centimeter i timmen, medan det oftast går snabbare med andra barnet. En tidig indikation på att latensfasen och förlossningen är på gång är den beryktade slemproppen: för några är det mer som en ökad flytning, för andra en hel slemklump som hamnar i trosan.
Latensfasen
När värkarna börjar smyga sig på är det latensfasen som dragit igång. Den är startskottet för att nio månaders pirrig väntan börjar gå mot sitt slut. I början är värkarna svaga, oregelbundna och olika långa. Är det första gången man väntar barn så är det som sagt oftast denna fasen som tar längst tid - det kan ta några timmar upp till ett dygn – medan en omföderska ibland kan hoppa över denna fasen helt.
Värkarna kommer gradvis tätare och tätare - det är musklerna i livmodern som arbetar med full kraft medan livmoderhalsen kortas ner och vidgar sig. De första fem centimetrarna är de som brukar ta längst tid. Ledbanden som håller samman bäckenbottens ben sträcks ut och stramar. Samtidigt så mjuknar livmodertappen, riktas framåt och börjar utplånas (eller förkortas).
Under större delen av latentfasen är man hemma. Det kommer göra ont, mer och mer ju längre tiden går – men det är bra att försöka slappna av. Smärtstillande medel med paracetamol går bra att ta, också värme och massage hjälper. När man känner att värkarna kommit igång så är det bra att höra av sig till förlossningsavdelningen så de vet och kan planera för att ni snart vill komma in på förlossningen.
Öppningsfasen
Nu är det dags för livmodertappen att helt öppna sig så att barnet kan komma ut. Den ska vidgas till 10 cm och nu börjar värkarna kännas starkare, bli längre och mer regelbundna. Här är det oftast skönt att få komma in till förlossningen då det kan behövas hjälp att hantera förlossningssmärtorna. Har fostervattnet inte redan gått så är det vanligt att det händer ungefär nu. Mot slutet av öppningsfasen passerar barnets huvud ett ställe i bäckenet som kallas spinae, där det är extra trångt. Det är vanligt att man känner ett hårt tryck mot bäckenet och ofta blir man illamående, vissa kan till och med kräkas.
Det är nu som man brukar kunna känna att man helt tappar kontrollen, att nu räcker det - barnet får stanna kvar i magen och jag tar på mig jackan och går hem istället. Eller att man ropar efter att sövas ner och väckas när allt är klart. Man blir arg, frustrerad och irriterad för att smärtan kan kännas helt ohanterlig. Partnern kan få sig en släng av sleven, kanske också barnmorskan eller andra oskyldiga personer i rummet. Det är helt normalt och helt okej! Försök andas, släppa in lugnande och stöttande ord från omgivningen och låt barnmorskan hjälpa till att återfinna styrkan (för man pallar mer än man tror) och energin att orka med den kommande fasen som slutar med barnet i famnen.
Utdrivningsskedet
Barnet jobbar sig hela tiden neråt, utåt och genom att byta mellan olika förlossningsställningar kan man hjälpa det på traven. Ännu är det inte dags att börja krysta, utan det handlar mer om att försöka underlätta – eller stå ut om vi ska vara ärliga – när barnet rör sig neråt i förlossningskanalen. Det är först när barnets huvud trycker mot bäckenbotten som krystningen kan börja, och det kommer att kännas när det är dags – för då byter värken karaktär. Det kommer kännas som ett kraftigt tryck bakåt, lite som att man verkligen behöver bajsa, och kroppen kommer svara med en krystning.
Hur lång tid man behöver krysta för att barnet ska komma ut genom slidöppningen är olika - det beror på många olika faktorer, till exempel hur mycket kraft man har kvar eller hur avslappnad man är. Barnmorskan finns där och stöttar, guidar och berättar när det kan vara bra att trycka på lite extra. En, ibland två, värkar efter att barnets huvud kommit ut så brukar resten av kroppen följa med. Så den här fasen slutar med livets mirakel - barnet föds, lungorna fylls av luft och man får äntligen påbörja livet utanför magen tillsammans. Märkligt nog försvinner nästan all smärta i den stunden, något de flesta som fött ett barn blir både förvånade och lättade över.
Efterbörden
En stund efter att barnet kommit ut är det dags för moderkakan att släppa och krystas ut. Det sker genom att livmodern drar sig samman och det känns som att ytterligare en värk är på väg. Barnmorskan kommer se när det sker, och berätta att det är dags att krysta fram moderkakan och hinnorna som omslöt barnet. Den krystvärken brukar dock kännas som en sommarbris i jämförelse med det värkarbete man just gått igenom. När moderkakan släpper från livmoderväggen så börjar det blöda där den suttit, barnmorskan kommer känna och trycka på magen och se så att livmodern drar ihop sig ordentligt. Sedan undersöks moderkakan så att man är säker på att den kommit ut i sin helhet, eftersom kvarvarande rester av den i livmodern kan ge upphov till infektioner och blödningar senare.
När förlossningen är över kontrolleras underlivet av en barnmorska som syr eventuella bristningar, vilket alltid görs med någon form av bedövning. Är det en större bristning kommer den sys av en förlossningsläkare. När det är gjort från man duscha, byta till rena kläder och ha en mysig fikastund för att njuta av det magiska som just hänt - ett barn är fött och med det också en familj.
Faktagranskad av Sara Bergman, legitimerad barnmorska