Fosterdiagnostik - Ultraljud, KUB och NIPT

Ultraljudsundersökningen är den delen av fosterdiagnostik som de flesta är bekanta med. Men även KUB och NIPT - där man går djupare in för att få reda på information om barnet - är vanliga.
Alla förkortningar och vad de står för kan vara förvirrande och kännas otydligt, så tänk på att det alltid går bra att kontakta barnmorskan eller en läkare för att få mer information. De kan berätta mer om de olika metoderna som finns för fosterdiagnostik, hur de funkar och vilka svar de kan tänkas ge.

Ultraljudsundersökning

Ultraljudsundersökning är den vanligaste undersökningen och något som erbjuds och rekommenderas alla som är gravida i vecka 18 till vecka 20. Den visar hur länge graviditeten pågått och hur den utvecklas. Ultraljud är enkelt och gör inte ont, utan är högfrekventa ljudvågor som skickas genom bukväggen in i livmodern. Ibland, särskilt om det är tidig i graviditeten, kan en ultraljudsundersökning göras vaginalt, inifrån slidan.

Bilderna undersökningen ger av barnet i magen kan vara två eller tredimensionella och gör en noggrann medicinsk observation möjlig då de allra finaste detaljer och strukturerna av fostret kan urskiljas.
Via ultraljudet ser man:

• Barnets storlek.
• Hjärtaktiviteten hos barnet.
• Hur graviditeten utvecklats.
• Hur långt graviditeten är gången.
• Hur många foster som finns i livmodern.
• Hur mycket fostervatten det finns.
• Hur moderkakan ligger i livmodern.
• Om fostret har alla vitala organ.
• Om fostret har några synliga missbildningar.

Så vad man ser kan alltså ligga till grund för allt ifrån hur förlossningen planeras till hur många barnstolar man som förälder behöver införskaffa. Ibland kan det bli aktuellt med ännu fler ultraljudsundersökningar, så kallade tillväxtultraljud, för att se att barnet eller barnen växer enligt kurvan. När det görs kan variera mycket beroende på var man bor. Det kan vara viktigt att veta att en ultraljudsundersökning inte kan visa allt, men upptäcks något som tyder på en avvikelse så erbjuds den gravida att få komplettera med ytterligare fosterdiagnostik.

Ultraljud ska vara medicinskt motiverat

Eftersom ultraljud är högfrekventa ljudvågor så har strålsäkerhetsmyndigheten gjort bedömningen att foster endast ska exponeras för ultraljud när det finns ett medicinskt syfte - som att se hur länge graviditeten pågått och kanske följa upp så att bebisen växer som den ska. Det betyder att man enligt försiktighetsprincipen inte ska spela in filmer, ta bilder eller leta efter snopp eller snippa av andra skäl än då det finns ett medicinskt syfte.

KUB - kombinerat ultraljud och blodprov

Ett KUB-test har två delar, först tas ett blodprov där halten av graviditets- och moderskapshormoner mäts. Sedan görs en särskild ultraljudsundersökning under vecka 11-14 där hudens tjocklek i nacken samt nackspalt mäts. Utifrån resultaten i dessa test kan man beräkna sannolikheten att ett foster har Downs Syndrom eller andra, mer ovanliga, kromosomförändringar.

Resultaten ett KUB-test ger är bara en sannolikhetsbedömning och ger alltså inget säkert besked. Visar KUB-testet en förhöjd risk kan man få gå vidare och göra ett NIPT, fostervatten- eller moderkaksprov. Riktlinjerna för vilka som erbjuds KUB-test ser olika ut i olika regioner - är det något som känns viktigt så ska man prata om det med sin barnmorska.

NIPT - blodprov som visar kromosomer

NIPT står för Non Invasive Prenatal Testing och kan göras via ett blodprov på den som är gravid från vecka 10. Det är ett tillförlitligt och riskfritt prov där man tittar efter barnets DNA i blodet och i det kan se om fostret har vissa kromosomavvikelser. Ser man avvikelser så behövs ett moderkaks- eller fostervattenprov för att få ett definitivt svar. NIPT erbjuds inte till alla och olika regioner har olika policys kring det - men testet kan till exempel erbjudas till gravida som fått hög sannolikhet för kromosomavvikelse på KUB-testet. Till stor del har NIPT ersatt det äldre, och mer oprecisa, NUP-testet.

Fostervattenprov

Har tidigare test visat en ökad risk för att fostret har en kromosomförändring så kan man gå vidare med att göra ett fostervattenprov. Det går till så att läkaren för in en tun nål i livmodern och suger upp lite fostervatten, som sedan analyseras. Det går inte att göra provet förrän tidigast i graviditetsvecka 15 och det är viktigt att veta att det innebär en något ökad risk för missfall, ungefär 0,5-1% risk.

Moderkaksprov

Ett alternativ till fostervattenprov är moderkaksprov. Det erbjuds till den som har vissa kända ärftliga sjukdomar eller där man ser en ökad sannolikhet för att fostret har en kromosomavvikelse. Eftersom detta kan göras redan från graviditetsvecka 11 så kan moderkaksprov rekommenderas om läkaren bedömer att det är viktigt att ett besked kommer tidigt. Provet går till på ungefär samma sätt som ett fostervattenprov och ger därför samma, lite ökad, risk för missfall.

Andra prov som tas för att kontrollera barnet

Det finns också lite andra prov som kan användas för att hålla koll på barnet i magen. Blodprov från mamman för att se om det finns antikroppar mot blodgrupper andra än den egna eller analyser av antikroppar mot olika virussjukdomar - vilket kan vara viktigt att veta. Är det så att barnet inte tycks växa som det ska längre fram i graviditeten så kan man, förutom tillväxtultraljudet, göra en blodflödesmätning i navelsträngen för att se så att det får det syre och den näring som behövs.

Varför vill man veta?

Det finns olika skäl till att gravida vill göra fosterdiagnostik och det finns inget rätt eller fel att tänka kring det. Det kan vara en lättnad och trygghet att få veta att allt ser bra ut, på samma gång kan det skapa en oro över att behöva ställas inför svåra val om det visar sig att fostret har en missbildning eller kromosomförändring. Kanske är det viktigt att mentalt kunna förbereda sig för att livet med barn inte kommer bli som man föreställt sig. På samma gång kan det kännas som att testerna inte spelar någon roll - barnet kommer ändå bli som det blir och älskat precis så. Det är viktigt att känna efter hur man vill göra - undersökningarna är frivilliga. Det kan vara klokt att ordentligt tänka igenom vad man vill veta och varför - samtidigt som man kanske behöver fundera på hur man kommer reagera om beskedet inte blir vad man hoppats på. Man har rätt till samtalsstöd - även som partner - om det är svårt eller jobbigt att ta ställning till undersökningar, provsvar eller oro.

Faktagranskad av Anna Falkenström och Sofie Gustafsson, legitimerade barnmorskor